Varför går man i sömnen? Detta säger forskningen

Sömngång innebär att man går upp och rör sig trots att man fortfarande sover. Det är vanligast hos barn, men även vuxna kan gå i sömnen. Vissa pratar eller sätter sig upp, medan andra faktiskt går runt och gör saker utan att vara medvetna om det.

Men vad är det som får kroppen att börja röra sig när hjärnan fortfarande sover? Forskning visar att bland annat sömnbrist, stress, ärftlighet och vissa sömnstörningar kan öka risken för sömngång.

Vad är sömngång egentligen?

Sömngång räknas som en parasomni, det vill säga ett ovanligt beteende som sker under sömnen. Det som händer är att en del av hjärnan fortfarande sover medan en annan del blir tillräckligt aktiv för att kroppen ska kunna resa sig upp och röra sig. Man är alltså varken helt vaken eller helt sovande, utan befinner sig i ett mellanläge. Vissa nöjer sig med att sätta sig upp i sängen en kort stund, medan andra går runt i bostaden, öppnar dörrar eller till och med lagar mat, utan något minne av det efteråt.

Varför går man i sömnen?

Sömngång uppstår när hjärnan inte lyckas vakna upp helt ur djupsömnen, den fas som också kallas N3 och som är en del av sömncykelns djupaste stadium. Istället för ett fullständigt uppvaknande hamnar kroppen i en slags gråzon, där motoriska funktioner aktiveras trots att medvetandet fortfarande är avstängt. Det är därför episoderna oftast inträffar under den första tredjedelen av natten, ungefär en till två timmar efter att man somnat, eftersom djupsömnen är som mest omfattande då.

Flera saker kan göra det lättare för hjärnan att hamna i det här tillståndet:

• Sömnbrist eller oregelbundna sömnvanor
• Feber, särskilt hos barn
• Stress och psykisk påfrestning
• Alkohol eller vissa lugnande läkemedel
• Fullblåsa som stör sömnen
• Andra sömnstörningar som stör djupsömnen, exempelvis sömnapné

Ärftlighet spelar också stor roll. Har en förälder gått i sömnen som barn är risken betydligt högre att barnet gör det också, och det är inte ovanligt att flera i samma familj känner igen sig i beteendet.

Sömngångare – vanligare hos barn än vuxna

Sömngång är betydligt vanligare hos barn än hos vuxna. Så många som fyra av tio barn upplever någon form av parasomni av det här slaget någon gång, oftast i åldern fyra till åtta år, och de allra flesta växer ifrån det i tonåren i takt med att sömnmönstret mognar. Hos vuxna är det ovanligare men förekommer ändå. Runt två till tre procent av alla vuxna rapporterar återkommande episoder av sömngång, även om långt ifrån alla söker vård för det, enligt Internetmedicins behandlingsöversikt om ämnet.

Går man i sömnen som vuxen beror det ofta på samma utlösande faktorer som hos barn, men stress, oregelbunden dygnsrytm och alkohol spelar en större roll. Om sömngång dyker upp för första gången i vuxen ålder, särskilt om det sker ofta eller leder till farliga situationer, kan det vara värt att prata med en läkare för att utesluta andra bakomliggande orsaker.

Är det farligt att väcka någon som går i sömnen?

Det är en av de vanligaste frågorna, och sanningen är att det sällan är farligt, men det kan vara obehagligt för båda parter. Den som väcks mitt i en episod är ofta förvirrad, kan reagera med rädsla eller irritation eftersom hjärnan tvingas hoppa direkt från djupsömn till vakenhet. Det bästa är oftast att försiktigt guida personen tillbaka till sängen utan att väcka den, med ett lugnt tonfall och utan att skaka eller ta för hårt tag.

Det som faktiskt kan vara farligt är omgivningen snarare än själva uppvaknandet. Eftersom personen inte är medveten om vad hen gör finns risk för att snubbla, gå ner för en trappa eller öppna en ytterdörr. Därför är det klokt att säkra hemmet om sömngång förekommer regelbundet, till exempel genom att låsa dörrar och undvika lösa mattor eller sladdar i vägen.

Hur slutar man gå i sömnen?

De flesta episoder kräver ingen behandling, särskilt hos barn där det oftast växer bort av sig självt. För den som vill minska antalet episoder brukar följande hjälpa:

• Prioritera regelbunden och tillräcklig sömn, eftersom sömnbrist är en av de vanligaste utlösarna
• Undvik alkohol nära sänggåendet
• Hitta sätt att varva ner och hantera stress under dagen
• Se över sovrumsmiljön för att minska risken för skador vid en eventuell episod
• Behandla eventuella underliggande sömnstörningar som stör djupsömnen

Om sömngången är frekvent, medför risk för skador eller stör sömnen hos andra i hushållet, finns det läkemedelsbehandling och andra insatser en läkare kan ordinera, men det används i regel bara när egenvård inte räcker.

Sömngång, prat i sömnen och andra parasomnier

Sömngång hör ihop med en hel familj av liknande fenomen som alla sker under djupsömnen, bland annat att prata i sömnen och nattskräck. Gemensamt för dem är att de utlöses av samma mekanism, ett ofullständigt uppvaknande ur djupsömn, och att den som drabbas sällan minns något efteråt. Det är inte ovanligt att samma person eller familj upplever flera av dessa samtidigt, vilket ytterligare stärker bilden av att det handlar om en ärftlig känslighet i hur hjärnan hanterar övergångarna mellan sömnstadier.

Läkemedelsboken beskriver sömngång som en av de vanligaste NREM-parasomnierna, och den räknas som en störning i uppvaknandet snarare än ett psykiskt problem, vilket skiljer den tydligt från exempelvis mardrömmar som sker under REM-sömn.

Sömngång eller sömnparalys – vad är skillnaden?

De två blandas ofta ihop, men det är i praktiken motsatta fenomen. Vid sömngång är kroppen aktiv medan medvetandet sover, och personen minns i regel ingenting efteråt. Vid sömnparalys är det tvärtom: hjärnan är vaken och medveten, men kroppen förblir förlamad som den är under REM-sömn, vilket kan kännas skrämmande just för att man ligger fullt medveten utan att kunna röra sig. Sömngång hör hemma i djupsömnen tidigt på natten, medan sömnparalys oftast inträffar i samband med uppvaknande ur REM-sömn, antingen när man somnar eller strax innan man vaknar på morgonen.

Vanliga frågor